Skrivpuff - fortsättning på Solvei

Jag far fram i snabbt tempo. Det är trångt, blött och varmt. Mitt synfält starkt begränsat, väggarna kommer emot mig och passerar allt fortare. Skräcken jagar efter mig, kommer ifatt och omsluter mig som en andra hud.

Det första jag registrerar när jag vaknar är den antiseptiska lukten. Den är så välbekant ändå förstår jag inte hur den hör ihop med mig. Ögonfransarna ihopklistrade. Det känns som en evighet innan jag får upp dem.

Min blick faller på en grön tapetbård som löper längs med väggen i midjehöjd. Ordet parallellogram ploppar upp i hjärnan.

Kreativ utveckling

Laddade ord för mig, båda får mig att vrida mig i skrivbordsstolen. Vem är kreativ? Vad är utveckling?
"Begreppet kreativitet står för nyskapande, det handlar inte om att bli fulländad ... en konstart att lyckas gå utanför givna ramar ..." från DN: kreativitet förväxlas med produktivitet
Det är inte många människor som behärskar den konsten. Människan är expert på att efterapa, följa strömmen och vända kappan efter vinden.
Verkligt kreativa människor uppfattas ofta som underliga varelser. Vem tror hen att hen är? Bli som folk!
Sedan det andra ordet: utveckling ... ännu knepigare. Som inbiten biolog tänker jag direkt på evolution. Där är utveckling inte att något med tiden blir bättre, utan en förändring i förhållande till den rådande miljön. Och visst förändras saker i ett allt snabbare tempo, och miljön påverkas av förändringarna snarare än tvärt om. Avveckling vore ofta ett ord som passar bättre ...
Hjälp vad är då kreativ utveckling?
En förmåga att tänka utanför ramarna, att våga ta ett kliv ut i kylan, när förändringens vind blåser allt hårdare???

Jag går ut ibland, men allt mer sällan och jag tar alltid på mig den varma rocken i fårskinn.

Skrivpuff Överraskad

Det är varmt, för varmt. Jag vill ta av mig jackan men armarna ligger bara där, lealösa bredvid mig. Någon stryker mig över kinden. Det är du, min älskade syster! Äntligen får jag följa med dig. Vad jag har längtat. Handen är sval. Jag vill vrida på huvudet, se dig, men klarar det inte. Ett envist grässtrå petar mig nedanför ögat. När jag blundar kommer du fram, dansar på stranden i ditt vita nattlinne. Du ler och tindrar i kapp med glorian som strålar kring ditt huvud. Ljuset sticker i ögonen, blir starkare och starkare. Du tar min hand och drar mig mot ljuset. Men jag sitter fast i kroppen, som ett skruvstäd klämmer den, krymper mig. Jag försöker verkligen släppa kroppen, det måste finnas en öppning, en dörr av något slag? Du drar hårdare i min arm, skakar den tills det gör ont. Någon skriker. Jag vill inte höra. Ljudet växer och knuffar bort dig från mig. Jag tappar din hand och du försvinner i ljuset. Jag vill protestera, skrika nej, men orkar inte.

En egen skrivpuff idag

Stenarna drar mig snabbt neråt. Den våta kylan pressar kläderna mot kroppen. Som om jag slukas hel och hållen av ett levande väsen. Ett väsen som alltid lurat här under bryggan, väntat på att jag skulle komma tillbaka. Här är jag! Ta mig då!

Något snuddar vid mina tår, sedan sjunker jag ner i botten, mjuk och svampig botten. Är det inte djupare än så här, tänker jag besviket och stöter emot något hårt. En stor och rund sten. Plötsligt minns jag.

Ett klipp

- Diskmaskinen verkar trasig, säger Gösta från andra sidan köksskåpen.

Huvudet och benen är skymda. Skjortryggen veckas när han böjer sig fram och trycker på knapparna.

- Den lät konstigt igår, säger jag.

- Jaha, suckar Gösta. Det får väl bli handdisk då.

- Kanske finns det en liten fröken som kan tänka sig torka?

Stolen protesterar mot golvet när jag reser mig upp. Jag går fram och kikar in i köket.

- Lilla fröken? säger jag. Jag känner mig mer som stygga vargen.

Jag förvånar mig själv med orden. Gösta vänder sig om och tittar på mig.

- Jag ser ingen varg, säger han.

- Om du hämtar en ren handduk så häller jag upp vattnet.

Gösta slamrar med tallrikarna när jag kommer tillbaka.

- Man ska börja med glasen, säger jag och hör mammas röst i huvudet.

- Åh det glömde jag. Gösta ger mig en tallrik.

Den är varm och droppar ner på diskbänken. Jag torkar och får en ny.

Sida vid sida arbetar vi vidare. Disken klirrar. Imma på fönstret. Hårstråna på min bara underarm reser sig i kalldraget. Gösta lutar pannan mot skåpen.

- Du är ett riktigt klipp, det vet du väl?

Orden föser oss ännu närmare varandra, som lim som just börjat torka.

- Siv har aldrig mått så här bra, inte sedan Gabriel …

- Och jag har börjat sova igen. Allt är tack vare dig.

Jag vill säga emot, säga att jag är ond. Att han bara sett en liten del av mig. Bara ytan.

- Kommer du ihåg vad jag sa på socialen?

Jag kommer ihåg men svarar inte. Vill höra det igen.

Gösta vänder sig mot mig och lägger en blöt och diskvarm hand på min.

- Jag har alltid velat ha en dotter. Nu har jag det.

Skrivpuff - Glasklart

Vad de tycker om henne är glasklart. För dem är hon är ett freak, ett pervo, en missanpassad idiot, you name it! Men att han också tycker det bränner som kallt stål. Jag försöker skaka det av mig, göra mig så där hård. Och det brukar funka, men inte den här gången, fastän jag är gjort mig så hård att stelheten krampar i nacken och gör mitt ansikte till en mask. Det är till och med är svårt att få benen att gå. Jag måste ta i för att vända mig bort och lämna skåpen. Jag hör hur de tisslar bakom mig, men de vågar inte håna mig högt eller skrika glåpord efter mig. Det beror inte på mig. Det är Simon de respekterar. Jag vet att han följer mig med blicken. Åh, vad jag längtar efter att höra honom ropa mitt namn, få mig att stanna. Men det är tyst, det ända som hörs är mina klackar mot golvet när benen för mig bort därifrån.

Jag öppnar inte dörren, fortsätter bara att gå tills kroppen slår emot den och tvingar upp den. Skolgården är tom. Jag går snabbare, tar genvägen genom buskarna mot cykelstället. Det bultar bakom ögonen och något i magen vill upp genom strupen. Det är inte det att jag mår illa, det gör bara ont. Jag hatar honom, hatar alla. Allt. Nu får det fan vara nog.

Läs! för fan.

Läs! för fan.
Jag står med lappen i handen. Allas blickar är riktade mot mig.
Men läs då! upprepar Simon.
Han ser konstig ut, blicken som spjut som borrar sig in. Det gör ont. Jag känner honom inte längre, vet inte vem han är.
Jag vägrar titta på lappen. Men när den fladdrar till ser jag att något är skrivet på den. Visst vill jag läsa, men då får ju han rätt. De rätt.
Hon kanske inte kan? säger Pillan.
Någon skrattar till.
Åneej, jag har dyslexi, fortsätter Pillan med tillgjord röst.
Haha, haha ... hörs från flera håll. Pillan flinar. Hennes tungspets glider över läppen. Jag slår vad om att hon går igång på sånt här.
Det räcker! avbryter Simon. Det blir genast knäpptyst. Han tar ett kliv framåt, ställer sig för nära. Metallskåpet spärrar kallt i ryggen. Det rycker i kroppen. Jag vill sparka. Skrika. Men då vinner han.
Som om han anar mina tankar sätter han ena handen mot min axel och trycker mig mot skåpet. Jag vrider huvudet år sidan, vägrar titta upp. Det är ju för fan det han vill. Och jag skulle behöva verkligen titta upp på honom. Så fan heller.
Simon tar tag i min handled och drar upp den tills lappen snuddar min näsa.
LÄÄS, väser han.
Hans andedräkt kommer i pustar mot mitt öra. Min kropp reagerar automatiskt. Det kittlar och ilar till i ryggraden. Och alla andra gånger, då jag hade gillat det, rullar upp som en snabbspolad film.
Jag vet vad det står. Behöver inte läsa för att fatta. Det är slut. Så jävla fegt att skriva en lapp och pressa in den i springan i mitt skåp. Han måste säga det. Om jag så måste tvinga honom. Snabbt som ögat nappar jag åt mig lappen med munnen och börjar tugga. Tuggar frenetiskt en sekund, tar sats och spottar klumpen rakt i hans ansikte.
Greppet om min arm lossnar. Först nu tittar jag upp. Ser honom. Blicken. Hatet.